I'm not there

Bio i fredags. Efter en del om och en del men blev det “I’m not there”. En porträttfilm om (och delvis av) Bob Dylan. Med risk för att tappa hela min kulturella kredd så måste jag börja med erkänna att jag kände mig oerhört förvirrad under stora delar av filmen. Främst inledningsvis. Då var det den grymma musiken som fick jag mig att sitta kvar. Under stora delar känns filmen som en musikvideo. Stilbilder blandas med rörliga bilder i takt till musiken. Abstrakta mönster tar över skärmen. Det känns lite som en installation av en på 70-talet nyskapande konstnär.

Dylan spelas av sex olika skådespelare där jag helt klart rycks med mest av Richard Gere och Cate Blanchetts tolkningar. Även om den nyligen avlidne Heath Ledger ger mig rysningar. Men det har förståss mest med hans livsöde i färskt minne att göra.

När jag lämnade salen var jag full av tankar. Lite upprymd av det konstiga jag nyss fått uppspelat för mig men framförallt full av frågor. För det var något mycket märkligt jag fick se. Men känslan har stannat kvar i mig. Trots en helg fylld av den bästa Bourbon jag kommit över. Ett par tre Abdij-öl, någon trapist och rikligt med stunder av ingenting. Och bara det säger ju en hel del gott om en film. För inte sitter slentrianskifilmen kvar en hel helg och någon dag.

Nedan finns den, enligt mig mest gripande sekvensen i filmen. Den fantastiska låten heter “Goin’ to Acapulco” och detta är Calxico feat Jim James version.




// Julius